SjälensTystaRöst

Ord att fira livet med

En blogg för ord som inte ryms i ett kort. Om ögonblicken som lyfter och de som skaver. Ibland firar vi, ibland överlever vi.

Senaste inlägg

  • De får tycka vad fån de vill

    Vad är det värsta som kan hända?
    Jag trodde aldrig att musik skulle bli en så stor del av mitt liv.


    Dikterna har alltid varit mitt sätt att få ur mig det som finns på insidan, men när jag började skapa musik hände någonting mer. Jag upptäckte hur vansinnigt roligt själva skapandet är.


    Och nu lyssnar människor faktiskt på min musik.
    På riktigt.


    Det är fortfarande smått absurt för mig att människor hittar min musik på Spotify, lyssnar och till och med gillar det jag gör.


    För min gamla ryggsäck finns kvar.
    Den har en hel kör av röster som gärna påminner mig om att jag inte ska tro för mycket om mig själv.


    Det där är inte bra.
    Folk kommer tycka att du är löjlig.
    Vem tror du egentligen att du är?


    Problemet för de där rösterna är bara att jag har slutat lyda.
    Förr räckte nästan tanken på att någon skulle läsa mina dikter för att jag skulle vilja gömma dem längst ner i en låda.

    Jag var livrädd för människors åsikter.
    Nu tänker jag istället:
    Vad är det värsta som kan hända? Att någon inte gillar det?


    Okej.
    Då gör de inte det.


    Jag tänker inte längre göra mig själv mindre för att andra människor eventuellt kan ha en åsikt om det jag skapar.


    Det tog väldigt många år att komma hit.


    Men i dag vågar jag uttrycka vad jag känner. Jag vågar stå för det jag skapar.

    Och framför allt vågar jag fortsätta även när de gamla rösterna försöker göra sig hörda.


    De får skrika om de vill.
    Jag tänker fortsätta skapa musik.

    Lyssna gärna själva

  • När depressionen tar all energi

    Det finns perioder då självkänslan inte handlar om stora insikter, utan om att överleva dagen.
    När energin är så låg att allt känns som en kamp.
    När kroppen är tung, tankarna mörka och varje steg känns som ett maraton.

    Under de senaste veckorna har jag varit där.
    I den där tunga dimman där allt skriker att jag ska ge upp.
    Där tankarna om överdos dyker upp som en reflex, inte som en vilja.

    Men jag har också haft skydd:
    Tabletter som är inlåsta.
    En boendestödjare som ser mig.
    En del av mig som fortfarande håller emot, även när allt annat faller.

    Självkänsla i de stunderna är att erkänna:
    “Det här är svårt.”
    Och ändå fortsätta.Det är att hålla fast vid små steg.


    Små ljusglimtar.
    Små bevis på att man fortfarande finns kvar.Det är att våga tro att lättnaden kommer — även om den bara är en millimeter i taget.

  • Att ta emot hjälp när man är van att klara sig själv

    Jag har alltid varit den som klarar mig själv.
    Den som inte ber om hjälp.
    Den som biter ihop och fortsätter.

    Det är så man blir när man växer upp i en miljö där man inte får vara svag.
    Man lär sig att allt ska skötas själv.
    Att behov är farliga.
    Att beroende av andra är ett misslyckande.

    Men självkänsla handlar också om att våga släppa kontrollen.
    Att våga ta emot stöd.
    Att våga säga: “Jag behöver någon.”

    Det har tagit tid för mig att acceptera det.
    Det tar fortfarande emot.
    Det skriker fortfarande i huvudet att jag inte ska ta hjälp från någon.

    Men varje gång jag öppnar den dörren lite mer, blir jag starkare — inte svagare.
    Att ta emot hjälp är inte ett tecken på brist.
    Det är ett tecken på mod.

  • När spökena i huvudet ljuger

    Det finns dagar då hjärnan är full av röster som inte är mina.
    Röster som säger att jag inte duger, inte räcker, inte borde ta plats.

    De där spökena är envisa.
    De dyker upp när jag är trött, när jag är sårbar, när jag försöker göra något nytt.
    De viskar att jag borde backa, att jag borde vara tyst, att jag inte har något att komma med.

    Men jag har lärt mig att ifrågasätta dem.
    Att stanna upp och säga:
    “Det där är inte min sanning.”

    Självkänsla handlar inte om att aldrig tvivla.
    Det handlar om att våga stå kvar även när tvivlet skriker.
    Att våga fortsätta trots att hjärnan försöker dra en tillbaka till gamla mönster.

    Jag är inte mina spöken.
    Jag är den som fortsätter gå, även när de följer efter.

  • När man får höra att man överdriver

    Det finns ord som sätter sig i ett barnhjärta och stannar kvar i åratal.
    Ett av mina var: “Du överdriver.”

    Jag hörde det så ofta när jag var liten att jag till slut började tro på det.
    Att mina känslor var för stora.
    Att mina reaktioner var fel.
    Att jag kände “för mycket” och därför inte gick att lita på.

    När man får höra sådant tillräckligt länge börjar man tvivla på sig själv.
    Man börjar undra om ens egen verklighet verkligen är verklig.
    Man lär sig att trycka ner allt som skaver, allt som gör ont, allt som är sant.

    Men nu, som vuxen, har jag fått lära mig något helt annat:
    Jag överdrev aldrig.
    Jag kände bara det som faktiskt hände.

    Att bygga upp självkänslan efter år av att bli ifrågasatt är som att lägga ett pussel där bitarna saknas.


    Det tar tid.
    Det tar kraft.


    Men varje gång jag lyssnar på mig själv, tar jag tillbaka lite mer av min egen röst.

  • Det skriker inte lika högt längre

    När mörkret börjar släppa lite
    Efter nästan två veckor i en extremt tung depression har det äntligen lättat en del.

    Det är fortfarande mörkt. Jag är långt ifrån där jag vill vara. Men det skriker inte lika högt i huvudet längre.

    Under de värsta dagarna har tankarna på att ta en överdos varit fruktansvärt påträngande. Nu har de dämpats lite. Det är en lättnad jag knappt kan beskriva.

    En sak som faktiskt hjälper är att mina tabletter är inlåsta. Det kan låta som en liten sak, men för mig gör det stor skillnad. När tankarna blir mörka behöver jag inte samtidigt ha tillgång till det som tankarna skriker efter.

    Och oavsett hur långt tankarna än går, så stannar de där.
    Vid tanken.

    Det är faktiskt en ganska skön känsla att veta.


    Att lära sig ta emot hjälp
    Jag får mycket stöd från min boendestödjare. Det har tagit lång tid för mig att acceptera den hjälpen.

    Jag är van vid att göra allting själv.
    Att klara mig själv.
    Att lösa saker själv.
    Att inte behöva någon.

    Och mitt kontrollbehov gör det inte direkt enklare.

    Att släppa in någon annan när man är van vid att själv hålla i alla trådar kan kännas nästan skrämmande. En del av mig skriker fortfarande att jag inte ska ta hjälp. Att jag ska klara det själv.

    Men jag har börjat förstå att det inte betyder att jag är svag när jag tar emot hjälp.

    Det betyder att jag försöker ta hand om mig själv.

    Nu har jag själv begärt mer tid med min boendestödjare. Och även om det fortfarande tar emot, så känns det bra.

    Det är faktiskt ett ganska stort steg för mig.

    Rösten från förr
    Det som är så jävla frustrerande är att jag vet varifrån den där rösten kommer.

    Den som säger:
    Du ska inte behöva någon.
    Du ska klara dig själv.
    Ta inte hjälp.
    Visa inte att du inte orkar.

    Det är en röst som har följt med från min uppväxt.

    Problemet är att gamla överlevnadsstrategier inte alltid fungerar när livet blir för tungt.
    Ibland räcker det helt enkelt inte att bita ihop.

    Och just nu försöker jag lära om.
    Försöker förstå att jag faktiskt får luta mig mot någon annan ibland.

    En kamp med nästan tom tank
    Det är så förbannat svårt att ta sig ur den här depressionen.

    Som om jag redan springer i motvind och någon dessutom har tömt batteriet.

    Min energinivå är extremt låg just nu, och det gör kampen ännu tyngre. När det knappt finns någon energi kvar till det mest grundläggande blir även små steg enorma.

    Men kanske är det just där jag behöver börja.

    Inte med att ta mig hela vägen ut.
    Inte med att kräva att jag ska må bra.

    Utan med att ta mig igenom dagen.
    En dag i taget.

    Just nu är det kanske inte så mycket mer jag behöver göra än att fortsätta hålla mig kvar, ta emot den hjälp som faktiskt finns och låta tiden göra sitt.
    För mörkret har lättat lite.

    Och just nu räcker det.
    Lite mindre skrik i huvudet.
    Lite mer luft.

    Ett litet steg.
    Sedan ett till.

  • Här och nu, i det svåra och det framåtblickande

    Resan har varit lång och den är långt ifrån över.

    Nu har Arbetsförmedlingen sagt att de vill göra en arbetsförmågeutredning på mig, och det känns både bra och väldigt angeläget. Jag behöver få veta var jag står. Vad jag klarar. Vad jag inte klarar.

    Förhoppningsvis blir det lättare att hitta ett jobb när jag har en tydligare bild av min egen förmåga.

    Det ska bli intressant att upptäcka mina förmågor med mitt nya handikapp. Att se vad som faktiskt finns kvar, vad som fungerar, och vad som kanske till och med kan överraska mig.

    Men samtidigt… det kommer också bli tydligare hur dålig jag egentligen är. Det är svårt att acceptera handikappet. Svårt att ta in att jag inte kommer bli helt bra igen.

    Det är lättare att ha skygglapparna på, att låtsas att allt bara är en fas som snart går över. Man vill inte se. Man vill inte veta. Men nu kommer jag behöva se.

    Jag vet inte vad allt detta kommer leda till. Men jag står här, i det som är, och försöker möta det utan att fly.

    Ett steg i taget.

    Vi får se vart det tar mig.

  • Ett hem som börjar kännas som mitt

    Just nu känner jag mig tacksam för min nya lägenhet.


    Den är betydligt större än den jag bodde i tidigare och jag börjar sakta vänja mig vid att ha mer utrymme omkring mig. Det har också blivit en del nya möbler, sådana som jag aldrig har haft tidigare. Det känns fortfarande lite ovant ibland, men på ett väldigt positivt sätt.


    Det har nu gått ungefär en och en halv månad sedan flytten. Än har jag nog inte riktigt landat. Kartongerna är borta sedan länge, men känslan av att det här verkligen är mitt hem håller fortfarande på att växa fram. Samtidigt märker jag att jag kommer lite närmare den känslan för varje vecka som går.


    Jag är också tacksam för något så enkelt som mina nya tallrikar. Det kanske låter som en liten sak, men jag tycker verkligen att de är så fina. Ibland kan vardagsföremål göra mer för trivseln än man tror. Att duka fram något man tycker om gör faktiskt vardagen lite trevligare.


    Det är lätt att fokusera på allt som saknas eller allt man vill uppnå här i livet. Därför försöker jag ibland stanna upp och uppskatta det som finns här och nu.


    Just idag är jag tacksam för mitt nya hem, mina nya möbler och mina fina tallrikar.


    Grattis till livet.

  • När hoppet börjar komma tillbaka

    Just nu känner jag mig tacksam.


    Efter en lång period av stillastående i min rehabilitering har jag äntligen börjat hitta en väg framåt. Resan har varit betydligt mer komplicerad än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, och under lång tid kändes det som att ingenting förändrades. Nu vet jag åtminstone vad jag behöver göra för att fortsätta ta mig framåt.


    Det är fortfarande svårt. Väldigt svårt vissa dagar. Men jag är inte kvar på samma låga nivå som för ett år sedan, och det gör stor skillnad.


    Depressionen har egentligen inte förändrats särskilt mycket. Däremot har kroppen blivit lite piggare och energinivån har ökat något. Det kanske inte låter som någon stor skillnad, men för mig innebär det att jag har mer kraft att kämpa mot depressionen istället för att bara försöka överleva dagen.


    Framstegen går inte snabbt. Ibland önskar jag att det gick fortare. Samtidigt har jag börjat acceptera att det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att jag faktiskt kan se att det går framåt. Just nu får det räcka.


    Jag tränar på gym två dagar i veckan och börjar sakta hitta tillbaka till rutinen. Det svåraste är fortfarande att ta det första steget utanför dörren. Men även det har blivit lite lättare med tiden.


    Det som gör mig mest glad är att jag börjar känna igen den där känslan som fanns innan jag blev sjuk. Glädjen i själva träningen. Att röra på sig, att bli starkare och att känna att kroppen fungerar lite bättre. Den känslan har jag saknat.


    En annan sak som förändrats är att jag inte stressar lika mycket över hur långsamt allting går. Jag försöker påminna mig själv om att det är okej att framsteg tar tid.


    Samtidigt vet jag att verkligheten inte väntar på att jag ska bli redo. Arbetslivet står inte på paus medan jag rehabiliterar mig, och tankarna på framtida jobb dyker upp då och då som en påminnelse om allt som väntar. Det är en stressfaktor, och det kommer det nog att fortsätta vara ett tag.


    Men jag är där jag är just nu.
    Jag kan inte trolla. Jag kan bara fortsätta ta nästa steg, hur litet det än må vara.
    Och om jag jämför med var jag var för ett år sedan, så går jag faktiskt framåt.


    Det är jag tacksam för. ❤️

  • När allt känns meningslöst, går jag ändå

    Nu har jag kommit igång med gymmet igen.
    Efter varje avslutat pass känns det väldigt bra. Jag känner mig nöjd över att jag tog mig dit och genomförde träningen.
    Samtidigt är depressionen fortfarande med mig.


    Den gör allting tyngre än det borde vara. Det som andra kanske gör utan att tänka på kan för mig kännas som ett berg att bestiga. Men den nya antidepressiva medicinen verkar hjälpa lite. Trycket har lättat och jag känner mig inte lika fast i det mörka som tidigare.


    Nu försöker jag hålla i det här.
    Ta striden varje dag för att komma utanför dörren.
    Viljan finns där. Jag vet att jag mår bättre efter träningen. Jag vet att det hjälper både kroppen och huvudet. Ändå gör depressionen allting tråkigt och extremt jobbigt.


    Frustrationen kommer. Rastlösheten kommer.
    Samtidigt vill jag inte göra någonting.
    Det är som om någon drar mig åt två olika håll samtidigt.


    En del av mig vill leva, uppleva saker och komma vidare.
    Den andra delen vill bara stanna kvar under täcket.


    Jag försöker fortfarande hitta glädjen i livet. Hitta viljan att leva fullt ut, något som fortfarande är svårt för mig.
    Därför försöker jag hitta små saker att fylla dagarna med. Jag försöker att inte vara hemma hela tiden.


    Ibland tar jag med mig surfplattan till ett café och sätter mig med en kopp kaffe. Ibland går jag en promenad.
    Det kanske låter som små saker.
    Men för mig är de inte små.
    De är ett sätt att fortsätta framåt.


    Min boendestödjare, som kommer en gång i veckan, har varit guld värd. Hon hjälper mig inte bara med saker i hemmet. Hon har också blivit ett viktigt stöd i kampen mot depressionen och hjälper mig att ta mig utanför dörren när det känns som allra svårast.


    Min hjärna har alltid tänkt sju steg före.
    Det har den gjort så länge jag kan minnas.
    Jag är van vid att analysera, planera och försöka förutse allt som kan hända.


    Men på senare tid har jag börjat öva på att bromsa.
    Att ta det lugnare.
    Att inte alltid ligga flera steg före.
    Det är inte lätt när man har levt med full gas större delen av sitt liv.
    Men jag försöker.


    En dag i taget.
    Ett steg i taget.