SjälensTystaRöst

Nu har jag kommit igång med gymmet igen.
Efter varje avslutat pass känns det väldigt bra. Jag känner mig nöjd över att jag tog mig dit och genomförde träningen.
Samtidigt är depressionen fortfarande med mig.

Den gör allting tyngre än det borde vara. Det som andra kanske gör utan att tänka på kan för mig kännas som ett berg att bestiga. Men den nya antidepressiva medicinen verkar hjälpa lite. Trycket har lättat och jag känner mig inte lika fast i det mörka som tidigare.

Nu försöker jag hålla i det här.
Ta striden varje dag för att komma utanför dörren.
Viljan finns där. Jag vet att jag mår bättre efter träningen. Jag vet att det hjälper både kroppen och huvudet. Ändå gör depressionen allting tråkigt och extremt jobbigt.

Frustrationen kommer. Rastlösheten kommer.
Samtidigt vill jag inte göra någonting.
Det är som om någon drar mig åt två olika håll samtidigt.

En del av mig vill leva, uppleva saker och komma vidare.
Den andra delen vill bara stanna kvar under täcket.

Jag försöker fortfarande hitta glädjen i livet. Hitta viljan att leva fullt ut, något som fortfarande är svårt för mig.
Därför försöker jag hitta små saker att fylla dagarna med. Jag försöker att inte vara hemma hela tiden.

Ibland tar jag med mig surfplattan till ett café och sätter mig med en kopp kaffe. Ibland går jag en promenad.
Det kanske låter som små saker.
Men för mig är de inte små.
De är ett sätt att fortsätta framåt.

Min boendestödjare, som kommer en gång i veckan, har varit guld värd. Hon hjälper mig inte bara med saker i hemmet. Hon har också blivit ett viktigt stöd i kampen mot depressionen och hjälper mig att ta mig utanför dörren när det känns som allra svårast.

Min hjärna har alltid tänkt sju steg före.
Det har den gjort så länge jag kan minnas.
Jag är van vid att analysera, planera och försöka förutse allt som kan hända.

Men på senare tid har jag börjat öva på att bromsa.
Att ta det lugnare.
Att inte alltid ligga flera steg före.
Det är inte lätt när man har levt med full gas större delen av sitt liv.
Men jag försöker.

En dag i taget.
Ett steg i taget.

Nu har vi flyttat till den nya lägenheten.

Givetvis ser det ut som kaos överallt. Kartonger står staplade i hörnen, saker saknar sin plats och mycket återstår att göra. Men sakta, sakta börjar det ändå likna ett hem.

Flytten har varit riktigt jobbig.
Jag orkar fortfarande väldigt lite och det blev extra tydligt under de mest intensiva dagarna. Jag mådde illa, var helt slut och försökte bara ta mig igenom en dag i taget.

Samtidigt finns det fortfarande mycket att tänka på. Vi saknar flera möbler och vissa saker behöver bytas ut. Man vill inte förhasta sig och köpa första bästa lösning, men det är svårt att ha tålamod när kartongerna fortfarande väntar på att packas upp.

Mitt i allt detta känns det ändå som att något har börjat lätta.
Den nya antidepressiva medicinen verkar hjälpa lite. Jag känner mig inte lika rastlös som tidigare och depressionen känns inte lika tung att bära. Det är ingen mirakelkur, men skillnaden är tillräcklig för att jag ska känna av den.

Nu är semestern slut och vardagen ska börja igen.
Det återstår att se hur jag kommer att må när allt återgår till det normala. Just nu försöker jag att inte tänka alltför långt fram.

Jag försöker fortfarande leva efter samma princip:

Ett steg i taget.

För så fort jag gör för mycket kommer konsekvenserna direkt.
Huvudvärken slår till. Musklerna tar slut. Balansen blir sämre. Till slut kan jag knappt gå eller stå.

Min kropp är fortfarande väldigt tydlig med var gränsen går.
Så just nu får kartongerna stå kvar lite längre.

Det viktigaste är inte att allt blir klart snabbt.
Det viktigaste är att jag håller.

Familj sägs vara tjockare än vatten.
Men i mitt fall har det aldrig riktigt känts så.

Ända sedan jag var liten har kontakten med familj och släkt gått genom min mamma. Då kunde jag ändå förstå det – man är barn, man har inte samma möjlighet att bygga egna relationer.
Men nu är jag vuxen. Och ändå känns det som att jag står utanför.

Ibland snurrar tankarna i huvudet:
Är det något fel på mig? Vad har jag gjort?

Jag vet egentligen att jag inte borde lägga så stor vikt vid det. Men när man redan mår dåligt är det så lätt att fastna där. Tankarna blir högre, tyngre.
Känslan av att inte duga växer – särskilt när jag vet att vissa har kontakt med min bror, men inte med mig.

Och när det inte bara är en person, utan flera…
då börjar jag automatiskt tänka att felet måste ligga hos mig.

Samtidigt vet jag att jag borde ta tag i det. Prata med dem. Rensa luften.
Men sanningen är att jag inte orkar.

Jag befinner mig i en kamp där jag redan är så skör.
Det har hänt för mycket på för kort tid, och jag har knappt energi kvar till mig själv.

Två diskbråcksoperationer i nacken.
Extrem muskeltrötthet.
Jag har tvingats lämna mitt älsklingsjobb.
Två dödsfall.
Gammalt familjestrul som aldrig riktigt lagt sig.
Och en djup depression som vägrar släppa taget.

Det är säkert mer jag glömmer – men det här är en del av det.
Ändå finns det människor som tycker att det är konstigt att jag är trött.

Att jag är orkeslös.
Att jag inte är på humör.

Men hur skulle jag kunna vara något annat?